Bro – Brücke

Har inget mindre klyschigt att skriva om än fotbolls-VM. Det är tyvärr så att jag drogs med i yran och festligheterna och bänkade mig framför alla matcher. Ur perspektivet att jag är här för att lära mig mer om tysk kultur och tyska språket så var det givande. Jag har lärt mig alla de viktigaste uttrycken och namnen på den snyggaste spelaren. I bara farten lärde jag mig namnen på en del duktiga spelare också! Allmänbildning.  

Efter alla matcher som Tyskland spelade – och vann- var det roligt på stan. Om man gillar galna människor. Jag gillar galna människor, folksamlingar som inte kan kontrolleras och trafikstockningar. Det var underhållande. Men sorg när Spanien förstörde min fest.

Tråkigt för Tyskland att de verkar vara så dåliga förlorare. Kom igen, Tyskland, ni fick ju brons! Borde inte det firas lika mycket som alla andra delmatcher? Nej.

Såklart det var bra stämning på stan i lördags, men vi fick känslan av att för Tyskland var en tredjeplats samma sak som vinna-eller-försvinna-värt. Inte så mycket värt.

Men jag hamnade tillslut på en rolig fest i alla fall. Och för mig var festen nog hela tiden viktigare än fotbollen.

Så många dagar har jag vaknat och tänkt: Hade jag varit i Umeå nu, så är bada det första jag skulle ha gjort idag! Bada har jag inte gjort här.

I söndags så sken solen. Jag brände mig. Och jag har fått bada, äntligen, tack. Dallenbergbadet ligger några stationer från Sanderring och man kan åka spårvagn dit men det är varmt och äckligt. Cykel är fräscht. Jag cyklar såklart.

I vanliga fall så hatar jag bassängbad och egentligen skulle jag ju hata detta ställe med om jag hade funnit något bättre, men det har jag inte. Nu var detta som paradiset. Massa utbytesstudenter låg och blev brända, speciellt de väldigt vita från England och Irland. De liksom jag, ser detta år som lite av en solsemester. Utbytesstudenterna från Spanien och andra varma länder ser det självklart med lite andra ögon.

På badet finns hopptorn, vilket inte är för mig. Jag var modig någon gång förr i tiden, men inte numera. Fick ångest av att bara kolla på dem andra som hoppade från tio meter. Känns skönt att jag ändå provade det en gång i min ungdom och aldrig mer måste låta mig provoceras av tanken på att alla tioåriga pojkar är modigare än mig. Jag hoppade inte ens tre meter denna gång. Väl på tre meter vände jag och klättrade ner. Skönt att vara tönten.

Sedan cyklade jag hem och kollade på min brända rygg och tyckte att Würzburg duger även utan en svensk sjö nära till hands.

Den 21-24 april var det Africa Festival i Würzburg. Som den dansanta person jag är så fann jag denna tillställning det bästa som någonsin har hänt mig. Jag lider nu av glädjen jag hade då, för nu är jag sjuk. Att sova är alltså viktigt för hälsan. Otippat.

Jag kom till festivalen först på lördagen och insåg att jag redan hade missat en fredag. Dock hade jag haft en underbar fredag i en mörk källare och kände det inte som en så stor förlust. Festivalen skulle ju försätta till på måndag! Skönt att fira pingsten med lediga dagar kände jag då.

Jag dansade och dansade. På söndagen gick jag dit på ostadiga ben och med en timmes sömn från föregående natt. Men jag kunde inte sluta dansa. Från klockan tre på söndagseftermiddagen till klockan tre på natten. Det är så det ska vara varje helg. Även om jag inte drack någon alkohol så kan jag lätt hävda att jag var lika mycket väck som om. Min värld snurrade när jag skulle knyta skosnörena. Jag trodde att jag skulle ge upp och fara hem och sova. Men så dök det upp mer musik och mer musik.

Måndagen hade jag planerat att inte gå på festivalen mer. Jag behövde sova! Fast hellre dansa visade det sig.

På tisdagen vaknade jag med smärta i ryggen och gick lite som en gubbe i flera dagar och smärtan som börjat komma i halsen redan förra måndagen eskalerade i fredagskväll och nu, ja nu är jag snorig, döv och äger en hals som knappt kan svälja. Just nu känns det ovärt. Men just då kändes det värt.

Mitt boende denna termin är det fulaste och billigaste studenthuset i Würzburg. Det är verkligen fult. Det är också verkligen billigt, nämligen hälften av vad jag betalda för att bo granne med Café zum schönen René. Men det är sommar nu och jag cyklar gärna. Det är såklart inte så att jag har slutat att besöka min största kärlek bara för att jag var tvungen att flytta. Åh, René.

I denna fulhet har jag dock haft oerhörd tur. Killen jag delar kök och badrum med ser jag aldrig, lyckliga mig så har han en flickvän och är därför oftare där än här. Flickvännen kan omöjligt ha ett mindre kök än vad vi har eller en mindre mysig dusch. Det glädjer mig att få vara själv. Det glädjer mig att ha förfester varje helg utan att någon blir störd.

Ännu en glädje är att jag har ett vardagsrum och en balkong. Det finns väldigt många lägenheter i detta hus och jag är en av fyra som har balkong! Vilken höjdare. De andra får hänga på någon av de fyra takterrasserna som finns på varje del av huset. Eller så får dem göra som killen på innergården som har sitt fönster i markhöjd och nästan bor som i källardelen, han har sina tofflor utanför fönstret och så klättrar han ut om kvällarna för att röka på innergården.

Innergården. Det är den fulaste delen av huset – efter mitt kök. Hur tänkte de som gjorde planeringen för detta hus? Innergården är i sten. Det finns lite grönt dock, men inte tillräckligt. Hade det ända felet varit sten och inga växter så hade jag väl varit tvungen att nöja mig med detta. Men så är det inte. I mitten av innergården är ett stort hål. Om man kikar ner i det så ser man ett plåttak. Där under kan man parkera cyklar och bilar. Men varför byggde de hålet?

Den största delen av innergården upptas dock av sopor. Vi är ju ett stort gäng som bor i detta studenthus. Och vilka sopor. Dagarna innan sopbilen kommer så har soporna hunnits spridas lite över gården. Fåglarna är där och drar i säckarna som sticker upp ur de överfulla behållarna.

Smart drag att ha sopsorteringen på gården…

Men tydligen så är det en stor fest varje sommar på våran gård. Den ser jag fram emot. Jag ser nämligen fram emot att få några fina minnen från denna frånstötande plats. Skulle ju vara kul att ha fina minnen från andra platser än enbart Café zum schönen René.

Att jag själv skulle bli utbytesstudent kändes väldigt länge inte troligt. När jag såg utbytesstudenterna i Sverige, var jag alltid mindre än lagom intresserad. Det var helt enkelt inte coolt. Tillslut lärde jag ju ändå känna de tyska utbytesstudenterna, de hade något som jag ville ha. Det tyska språket. Eftersom dessa personer visade sig vara så himla trevliga var jag lite beredd att släppa mitt ointresse för utbytesstudenterna. Men inte helt.

Min första termin som utbytesstudent inskränkte jag mitt eget umgänge till att nästan bara innefatta tyskar. Som försvar kan man ju hävda att det var för att de pratar bättre tyska. Till mitt försvar kan man också säga att jag inte har vetat riktigt var jag skulle träffa utbytesstudenterna.  Jag hade kunnat gå på fler saker som ordnades för oss – utbytesstudenterna. Men när den dagen kom så har jag alltid valt att göra något annat.

Tillbaka denna termin så har dock alla utbytesstudenter smugit sig närmare. Jag har insett att det är de liksom jag som så gärna vill träffa folk och gå ut. Ibland har jag undrat, var är alla? I alla fall  aldrig på Café zum schönen René! De som jag har träffat på kurser och bytt ord med, men sedan inte fått se igen förrän nästa lektion. Folk som ändå har gjort mig lite intresserad.

Igår! Igår var kvällen. Nu ska jag verkligen omfamna att jag faktiskt är utbytesstudent. Alla utbytesstudenter är bäst! Förlåt mig för alla tidigare år av skeptiskt betraktande. Det var måndag och istället för vår vana att ägna måndagarna åt jazz på Omnibus så gick vi till Bauhaus (kan heta något lite annorlunda). Jag hade hört att det var dit utbytesstudenterna gick varje måndag, men som sagt, det intresserade mig inte. Så visst hade jag vetat att det fanns ett ställe där de skulle kunna vara.

Stället ligger i en källare och är ganska stort. Igår var det ändå proppat med folk och vi var tvunga att trängde oss igenom trängseln var vi än ville. Och där träffade jag alla jag har velat träffa. Alla underbara utbytesstudenter som jag i smyg har längtat efter och som jag efter sex månaders hejande och småprat på lektionerna faktisk känner. Deras förvåning var total. Vad gjorde jag där? Jag brukade ju aldrig vara där. Men igår var jag där och nästa vecka vill jag vara där igen.

Utbytesstudenter har kanske inte den bästa tyskan i världen, men det ha rju inte jag heller, så jag får inte vara snobbig!

Nu är tiden här som jag har längtat efter sedan jag kom hit. Det är äntligen vackert i denna stad. Innan har jag mest kunnat ana att staden har potential, vilket nu har visat sig vara sant. Byggnader och deras parker kan vara hur vackra som helst, men i grå omgivning och utan sol, så kvittar det. Vinbergen runt staden var enbart fascinerande utan skönhet. Nu däremot är allt vackert.

Att Café zum schönen René ligger i en lika ful byggnad som innan, störde mig inte under vintern och stör mig inte nu. I helgen firade vi våren och att vara tillbaka med att gå dit både på fredag och också på lördag kväll.

Lördagen var extra festlig. Först var vi på en pub som heter Gehrings eftersom en kompis har börjat jobba där och då kan vi sitta och snacka med henne också. Jag drack varm choklad, eftersom där är den god och väldigt billig. Snart har jag druckit varm choklad på alla ställen i staden som har soyamjölk och kan sammaställa en lista på de bästa ställena. Jag hatar Standard. Där har de ingen soyamjölk. Jag hatar inte alla ställen utan soyamjölk, men Standard lurar mig med sin inredning att tro att jag ska bli serverad varm choklad med soyamjölk där. Att gå på ytligheter som inredningen kan verkligen lura en.

Efter Gehrings gick vi sen till Café René och det var obegripligt mycket folk. Man kunde inte röra sig, vilket inte gjorde så mycket, jag var bara fascinerad av att stå och trängas.  Kunde dock inte avgöra om jag tyckte kvällens uppträdande var bra eller dåligt, tror det blir att räkna det som bra, men mest för den sjukt roliga stämningen. Kvällen innan hade polisen kommit och sett till att puben stängde i tid, men på lördagen fanns ingen där som stängde, så tydligen var det öppet till fem. Jag gick dock hem klockan halv fyra, när jag hade fått nog av att dansa på miniliten yta.

För att ännu mer fira våren, solen och att jag är i Würzburg så väljer jag kurser för den nya terminen, jag är ju här för att studera, och så går jag på Laby på tisdag!

När jag gick i högstadiet hade jag matematik med alla mina andra klasskamrater, vi var inte indelade efter intresse eller begåvning. Vi gick bara i samma klass eftersom det var så och jag gillade min klass. En dag så sa vår mattelärare: Om alla får godkänt på nästa prov så bjuder jag klassen på tårta!

Vi blev glada och jobbade hårt i några veckor. Provet närmade sig och gjordes. Veckan därpå serverades vi tårta och satt och njöt i klassrummet medan vi pratade strunt och såg ut mot våren. Vi undrade, förvånat: Fick alla godkänt verkligen?

Vi visste vilka som rimligen borde varit våra svaga länkar, hade även de klarat provet! Imponerande!

Vår lärare log och åt av tårtan och sa att han hade satt gränsen för godkänt till 2 poäng.

I Tyskland däremot delas skolbarnen in. Betyg från början och beröm, gymnasieskola och framtid till de bra och begåvade. Så därför är ju lärarna vana att vara lite mer… Ja, dömande?

Jag deltog förra terminen i en kurs som hette Wissenschafliches Schreiben med en underbar lärare och det var en bra kurs. Det enda som fick mig att chockas var efter en inlämningsuppgift när läraren skulle lämna tillbaka de rättade uppgifterna till oss.

Först började hon med att säga att de första hon delade ut var till dem som hade skrivit mönsteruppsatser. Alla såg beundrande och avundsjukt på när de delades ut.

Sen delade hon ut de resterande.

Fast sen fanns det några kvar. Inför alla så sa hon: De här har skrivits av några som inte riktigt verkar ha förstått uppgiften. Kom fram och prata med mig.

Jag och de tre andra riktigt misslyckade personerna fick kliva fram och lyssna på kritiken. Som var bra och lärde mig något. Men jag kunde inte sluta tänka på utdelningen. För det är min fördom om Tyskland att de är lite elitistiska. Fast är man elitistisk så tar man ju säkert det som en komplimang! Varsågod Tyskland!

Eftersom den trevliga perioden som heter föreläsningsfriperiod – eller lov- har börjat har jag hunnit med att testa det smarta sättet att resa som finns i Tyskland – nämligen samåkning!

http://www.mitfahrgelegenheit.de/  Tada! Detta är adressen. Där söker du mellan vilka städer inom Tyskland du vill hitta en bil, eller om du vill förflytta dig mellan andra länder och Tyskland.

Jag började med en liten enkel tur till Berlin.

Sedan en lite längre tur till Amsterdam.

Och när jag sett Amsterdam åkte jag återigen söderut mot Frankfurt.

Jag är verkligen glad för att jag upptäckt denna sida och detta sätt att resa, men det finns ett litet aber… Jag är inte den vanliga resenären, i flera år har jag tagit mig runt i Sverige med hjälp av min tumme. Att lifta är faktiskt ännu billigare än att åka bil tillsammans. Vad jag dock har utvecklat är en ganska falsk trevlighet. De andra resenärerna kastade sig in i samtal med varandra och riktigt njöt av att diskutera livet, vägen och jag vet inte, andra saker. Jag däremot tyckte det var sjukt onödigt att snacka och tyckte att tystnad var det vackraste man kan höra i en bil. Möjligtvis bra musik.

För mig har trevlighet, viljan att föra ett samtal med främlingar blivit mer och mer något jag bara gör för egen vinning, när jag liftar är det som mitt tack för skjutsen. Innan jag började lifta, hade jag alltid spännande samtal med folk på tåg och bussar. Det var ju så roligt! Men nuförtiden ser jag det som att betala för sin resa är att betala för att slippa vara trevlig. Att slippa hitta gemensamma spännande ämnen som man skulle kunna prata om.

Jag betalar för tystnad. Men detta med samåkning är inte en buss. Det är faktiskt en liten, intim bil och när jag senaste skulle åka från Würzburg till Frankfurt insåg jag att billiga resor har sitt pris. Kvinnan som körde tog med folk för sällskapet skull, för att få prata! Hon sa det själv och jag rös.

Men om du är en sådan som är för feg för att lifta men älskar meningslösa ”djupa” samtal med främlingar, då är detta sidan för dig! Billigt och snabbt, för i Tyskland kör folk fort också. Jag rekommenderar det ändå, ska bara lära mig att utstråla surhet så folk inte ens försöker inleda samtal med mig.

Det finns en söt liten sång jag brukade sjunga när jag var liten.

”Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting,

tisdag ser jag mig omkring, mig omkring, mig omkring,

onsdag går jag ut och vankar,

torsdag sitter jag i tankar,

fredag gör jag vad jag vill,

lördag stundar helgen till.”

En väldigt söt sång. Här i Würzburg är jag inte så lat att den helt korrekt beskriver min vardag, men jag tyckte den skulle kunna beskriva mitt uteliv.

Måndag går jag till Omnibus. I en källare spelas det jazz och det är hemskt mysigt. Om man fortfarande inte vill gå hem när det är slut, kan man gå och dansa på Kamikatze.

Tisdag ser jag mig omkring, vilken klubb idag då? Men egentligen krävs det inte så mycket tanke, för tisdagarna är på något inofficiellt sätt dagen då alla går till Laby. Ibland är det massor av folk där och då är det toppen, men jag var där en gång i början av tentaperioden och då var dansgolvet väldigt tomt. Laby(rinth) är egentligen stället för den som klär sig i svart och har långt hår, men en tisdag är det nästan aldrig fel att gå dit även om din stil skulle variera från den klädkoden.

Onsdag. Jag har några onsdagar gått till Standard, på onsdagar spelas där indie och dansgolvet är förlagt till den lilla källaren, där det är tillåtet med rökning. Jag hatar rökning, som tidigare nämnt. Men helt ärligt så brukar det vara ganska tomt där.

På torsdagar brukar jag börja vila inför helgen, så jag har aldrig gått ut en torsdag i Würzburg. Man måste faktiskt ta det lugnt ibland. Men enligt vad jag har hört, ska tydligen Zauberberg vara stället man väljer på torsdagar. Detta kan jag inte bekräfta, jag brukar bara gå till Zauberberg när det är gayklubb och då är det alltid bra fest och mycket dansgolvande.

Fredag, åh, den sköna fredagen. Jag har redan berättat att då går jag till Café zum schönen René. Och detta rökiga, lilla ställe är Würzburgs största sevärdhet. Det är kanske kul att se fästningen uppe på berget och stadens kyrkor, men kom igen! Det är roligare på René.

Lördag är sista dagen på veckan, därefter kommer bara söndag, som Gud gjorde till vilodag och väldigt många här är kristna, så även om jag inte är det, så vilar jag i alla fall. En lördag kan man kolla om det händer något kul på någon av de andra klubbarna. Kanske händer det något på Tanzcafé Ludwig? Vad är det på Pleicher Hof ikväll? Det enda viktiga som man ska tänka på är att i alla fall några timmar titta in på Café zum schönen René.

Jag avslutar med en rad från det svenska bandet Maskinen:

”Alla som inte dansar är våldtäktsmän.”

Så sant som det är sagt. Alla som inte dansar suger.